Fakta om näbbdjuret
för er som inte vet vad ett näbbdjur är så ser det ut som en utter med bäver svans och näbb gå in på fliken och se bild
Näbbdjuret är ungefär 46 centimeter (39 till 60 cm) långt, inklusive en svans på 12 cm. De väger mellan 0,8 och 2,5 kilogram med en genomsnittlig vikt på 1,52 kilogram. Hannen är större än honan.[2]
Kroppen är tillplattad och benen mycket korta. Fötterna har fem tår som är förenade med simhud. På de främre fötterna sträcker sig simhuden förbi klorna. Alla tår är korta, starka och lämpliga för grävning. Bakbenen är korta, riktade bakåt och försedda med längre klor som räcker längre ut än simhuden. Hannen har en gifttagg på vardera bakbenet, som tros användas som försvar, främst andra aggressiva hannar under parningssäsongen men även mot rovdjur. Giftet har en ovanlig molekylär sammansättning och är starkt nog för att döda mindre däggdjur (dock inte andra näbbdjur). Hos människan orsakar giftet en intensiv kronisk smärta som kan vara i flera månader. Svansen är platt, bred och bevuxen med långa hår, som är mycket glesa eller saknas helt på undersidan. Den är något lik en bäver. Huvudet är ganska platt, litet och försett med en bred näbb, som liknar ändernas.
Näbben skiljer det från alla andra däggdjur. Båda käkarna är nämligen utdragna och i hela sin längd klädda med en hornartad hud som bakåt fortsätter i ett egendomligt, sköldlikt veck (som skyddar ögonen vid grävningen i jorden) och bär hos det gamla djuret hornskivor. Det unga djuret har däremot mjölktänder vid kinden,[2] 2 på varje sida i överkäken och 3 i underkäken, vilka så småningom blir avnötta och faller ut. I stället för tänderna utbildas sedan de omnämnda hornskivorna.
Näsborrarna ligger på ovansidan av näbben, nära dess spets. Ögonen sitter högt uppe på huvudet och öronöppningarna, som kan tillslutas, ligger nära bakre ögonvinkeln. Tungan är köttig och försedd med hornartade tänder. På grund av detta bildar näbben en förträfflig silapparat för att ur vattnet avskilja sådant som är ätbart och gömma det i de rymliga kindpåsarna, som sträcker sig längs med huvudets sidor. Fällen är brun och utgörs av en mjuk tjock och vattentät bottenull, ur vilken täta, grova stickelhår skjuter fram. Näst efter uttern sägs näbbdjuret ha den tätaste pälsen av alla djur, med ca 900 hårstrån per kvadratmillimeter. Näbbdjuret klarar att simma i både ljummet och kallt vatten (ner till nollpunkten), och upprätthåller en konstant kroppstemperatur på 31-32 grader[3].
Näbbdjuret fäller ut simhuden mellan tårna när det simmar, och styr med svansen. Ögonen är stängda under vattnet, och bytet söks på flodbottnen med hjälp av trycksensorer och elektriska receptorer i näbben. Födan består av småkryp, företrädesvis mindre ryggradslösa djur som maskar och räkor samt i mindre mått av fiskägg och småfiskar.[2] Näbbdjuret äter normalt ett par hundra gram sådana invertebrater dagligen, motsvarande ca 20 procent av dess kroppsvikt.
Näbbdjuret bor i hålor längs åarna i östra Australien (inklusive Tasmanien).[2] Normalt sover näbbdjuret på dagen och är vaket på natten, men frekventa undantag förekommer.
Fortplantning
Näbbdjuret är ett av de få däggdjur som lägger ägg, vanligtvis 2 stycken. Äggen har mjukt skal. Näbbdjuret värmer äggen tills de kläcks. Den har även en ovanligt hög mängd av könskromosomer, 10 st.
För parningen finns särskilda årstider som beror på populationens utbredningsområde. När ungarna kläckts diar de mjölk från mammans päls i 1-4 månader, och lämnar så småningom mamman.[2] Näbbdjur lever väsentligen ensamma i var sitt avsnitt av floden, med sporadiska möten med andra individer av samma art främst under parningssäsongen. Vilda individer blir upp till 12 år gamla.[2]
Hot och statusRedigera
Näbbdjuret saknade ursprungligen naturliga fiender, men jagas ibland av inplanterad räv och andra mindre däggdjur. Andra hot mot djuret är miljöförstöring och annan mänsklig påverkan (som bland annat resulterar i brist på naturliga, orörda flodbankar). Näbbdjuret är idag fridlyst men jagades fram till början av 1900-talet för sin täta päls.[2] Köttet sägs dock smaka illa. Arten anses "vanlig men sårbar", men den bedöms inte som hotad av IUCN som kategoriserar den som livskraftig (LC).[1]
OBS!!!! Delar är kopierade från wikipedia!!!!!!!!
