djurdrakarliv.blogg.se

Emelie blev helt förkrossad när hon fick reda på att hennes föräldrar hade dött, men livet går vidare. Hon rymmer från barnhemmet ut i skogen. Hon vill till bergen och utforska dem, men när hon ramlar ner i självaste berget dras hon in i sitt livs hittills största äventyr. Det bildas ett band mellan henne och en drake, hon träffar varulvar och tillsammans med draken Silvy måste Emelie (eller Emmie, som hon kallas) besegra hundratals groteska monster som krupit upp från underjorden på jakt efter en enda sak; hämd.

 

Plötsligt halkade Emmie till och det var som om berget gav vika under henne. Hon föll neråt och väntade på stöten som skulle göra henne platt. Men det kom ingen stöt. Istället blev hon bländad av ett blått ljus. Sedan såg hon ett ägg framför sig. Det hade en silver och blåglänsande yta och små, tunna sprickor fomade sig på det. Sprickorna blev allt grovare och tillslut sprack skalet och ett reptilhuvud stack ut. Sedan kröp hela varelsen ut. Den var blåsilvrig med stora, blå ögon, halsen var ganska lång och på ryggen fanns ett par bräckliga vingar som inte vecklats ut än. Ungens kropp var späd och anpassad för att flyga. Helt ovetande om vad som fanns runt henne sträckte Emmie fram handen och lät ungen nosa. Sedan kröp den in i hennes och hon höll om den. Hon höll om den i säkert fem minuter tills hon märkte vad som famms omkring henne. Det var säkert tio reptilhuvuden som tittade på henne med sina vackra ögon. Alla såg ut som den lilla ungen, fast de var större, hade längre horn och en annan färg. Hon visste att det gömde sig vassa tänder i deras gap, och hon visste att varelserna var drakar.

 

Kalina släppte ner ungen i luften och följde efter.

-Försök fånga upp så mycket luft som möjligt med vingarna och pressa den bakåt och neråt, sa Kalina till sin unge i luften.

 

Emmie tog ett djupt andetag och svängde över ena benet över Kalinas rygg.

-Är du redo?

-Nej, men kör ändå.

Kalina tog ett språng upp i luften och med några snabba vingslag lämnade de klippavsatsen nedanför sig.

 

Sedan hördes vrålet igen. Det var ett hemskt ljud, Emmies blod frös till is i sina ådror. Det var som om himlen mörknade och Emmie huttrade till, så kallt var det. Vrålet var fullt av ilska och den djupaste ondska. Även de tuffaste drakarna darrade den natten.